Jag har alltid haft en förkärlek för icke-linjärt narrativ. Det jag menar är att jag alltid tyckt om berättelser som flyttar berättarfokus fram och tillbaka i tiden. Det vanligaste är väl enkla tidshopp. Berättelsen fortsätter efter att åtminstone en ansenligt mängd tid har gått. Det kan också vara flashbacks och flashforwards (men inte tidsmaskinsberättelser, då de mest ger mig huvudvärk, även om det kan finnas bra exempel).
Motsatsen är linjärt narrativ där berättelsen tuffar på i kronologisk ordning utan att hoppa över mer än väldigt korta delar.
Jag minns hur Terry Pratchetts böcker märkbart tappade kvalitet när han började skriva linjärt, ur en huvudpersons perspektiv, istället för som tidigare när han hoppade i tid, rum (rumtid) och ur olika karaktärers perspektiv. Ingen aning om detta sammanföll med hans sjukdomstillstånd eller inte.
[kort vag spoiler följer]
Igår såg jag ett avsnitt ur House of Cards med sexbrottslingen Kevin Spacey.
President Underwood hade kraschat ett val, konstitutitionsdebakel uppstod och politiskt kaos rådde.
[slut på spoiler]
Nästa avsnitt hade de hoppat ett par månader fram i tiden. För mig känns det så jävla uppfriskande. De redogör inte för alla turer. Karaktärer har påverkats och man kan direkt se hur de förändrats utan att man behöver ha sett och följt utvecklingen. Konflikter mellan karaktärer finns nu utan att man sett eller förstått exakt hur de skapats. Man kan också hoppa direkt till nästa intressanta punkt i berättelsen utan att behöva traggla sig igenom en massa sörja först.
Älskar det.
Det här tror jag är en av anledningarna till att jag har så svårt för de flesta rollspelspoddar som kör actual play. Där kör man ju oftast en kampanj och har snarare som mål att förmedla så mycket detaljer och stämning som möjligt. Om jag fick önska skulle devisen less is more användas mer (pun intended). Det enklaste sättet att förstöra en berättelse är att berätta allt. Jag önskar att mer kunde lämnas outtalat. Stoff för egna tankar och spekulationer. Våga låta saker bara ha skett off the record. Klippa vid cliffhangers utan att berätta detaljer kring hur det gick och fortsätta veckor eller månader efter. Börja scener sent och klippa dem tidigt. Ändra perspektiv och inte bara spela med rollpersonerna hela tiden.
Sen tror jag att det finns många och naturliga förklaringar till att folk spelar och publicerar linjära narrativ. Det är det vi socialiserats med, känner igen och kanske är det så de flesta vill njuta av en berättelse? De flesta AP kör rollspelskampanjer som varken är skrivna för eller tillåter kreativ användning av tid eller spelaragens. Det är också lättare att improvisera fram linjära berättelser. Det är svårt att hålla flera tidstrådar i huvudet samtidigt och att tillsammans väva en icke-linjär berättelse kräver träning och samarbete. Det känns nog även tryggare. Det är ganska läskigt att klippa och hoppa fram ett halvår i tiden. Man är rädd att man missar saker eller förstör för andra i spelgruppen som kanske har andra planer. Sen skulle jag gissa att många AP-poddar också spelar som vanligt. Man ändrar inte spelstil för att den ska passa en lyssnare snarare än en spelare och man har få eller inga resurser att redigera berättelserna eftersom det är en kul grej man gör pro bono.
