Disclaimer för vägg av text. Fattar om du inte pallar läsa det här. Dock kudos till alla er som läser inlägget för det ligger mig varmt om hjärtat och är det viktigaste inlägget hittills.
Ok, jag erkänner. Jag skäms, men jag erkänner. Jag har inte läst Keith Johnston förrän nu. Det är hiskligt pinsamt hur jag av lättja (och enfald) skjutit upp det. Nu när jag väl har läst Impro for Storytellers, är bekännelsen lätt att göra för det var så värt det.
Om du spelar rollspel och inte har läst Johnston, är det ett misstag. Om ni i er spelgrupp publicerar actual play med självbilden "glada amatörer" och inte har läst Johnston, är det olyckligt. Om ni i er spelgrupp publicerar actual play med självbilden "mer än glada amatörer" och inte har läst Johnston, är det oförlåtligt.
Om du läser och lär dig av Impro for Storytellers så blir du ofrånkomligt en skickligare rollspelare men Johnston är lärare åt improvisatörer som uppträder inför en publik, så därför är hans böcker även extra intressant för spelgrupper som har som mål att underhålla andra än sig själva. Men mer om det lite senare.
Men räcker det då inte med att läsa Play Unsafe av Graham Walmsley? Jo, det gör det. Walmsley är tydlig med att hans innehåll är taget från Impro (föregångaren till Impro for Storytellers) rakt av och att han sen försökt anpassa det till rollspel. Resultatet ruskigt bra. Play Unsafe är egentligen allt du behöver. Boken är tydlig, konkret och du läser den på en halvtimme. Är det bara en enda bok du ska läsa för att förändra och förbättra ditt rollspelande, så är det Play Unsafe. Bokens enda svaghet är väl egentligen att den inte är särskilt övertygande. Du ska helst redan vara lite frälst innan du börjar läsa den. Styrkan att vara kort är också en nackdel, då den inte ger fördjupning eller förklaringar och de spelexempel (ofta dialog) som ges är väl helt ok men inte jättebra.
Är man inte redan frälst är det bättre att välja Impro for Storytellers. Mängden exempel (förklaringar och dialog) är så överväldigande och lysande, att budskapet blir glasklart och övertygande. Trots att de kapitel och totala mängden sidor i boken som är direkt eller indirekt användbara till rollspel är relativt få, bidrar repetitionen av kärnbudskap uttryckt i form av dialoger och förtydliganden, att nästan hela boken känns meningsfull.
Impro for Storytellers riktar sig såklart till folk inom improvisationsbranschen så den är proppad med övningar, lekar och spel (games) som riktar sig både till skådisar och deras lärare. Ändå är det ganska enkelt att hitta de delar som överlappar med rollspel. Oftast handlar det om hur man improviserar och hur man skapar berättelser. Vi som föredrar friform och story now har mest nytta av boken men många tekniker och perspektiv som presenteras är så generella att de är nödvändiga i alla spelgrupper.
Jag sammanfattar det innehåll jag tycker är allra viktigast för rollspel och gör ibland jämförelser med hur de presenteras i Play Unsafe.
Först tänker jag ta upp saker som har att göra med att berätta en berättelse.
- Dramatik (i en scen) skapas på flera sätt.
- Dramatik (dramatic action) skapas genom att balansen mellan två personer ändras. Något i deras relation förändras. Oavsett vilken relationen är från början så är det själva förändringen som behövs. Vanligt är att rollspelare eftersträvar balans i gruppen (karaktärerna med sina personligheter är konstanta, vilket gör relationerna dem emellan oförändrade samt att det förekommer ett flocktänkande - vi är en grupp som gör det här tillsammans, interna konflikter undviks eller förtrycks och kraft ägnas åt att lösa konflikter omedelbart). Förändringen i status är alltså inte objektiv eller permanent. Vi pratar inte om att någon plötsligt blir adlad eller hemlös utan att mellan två personer så varierar statusen fram och tillbaka.
- Det som förändrar balansen mellan två karaktärer (relation/status) kallas en tilt och den måste alltid innehålla ett mysterium. Ett mysterium är något okänt som kräver en förklaring. Ett "varför?". Att etablera tilts med mysterium ska göras utan att i förväg ha bestämt sig för vad förklaringen är. Förklaringen är något som man tar reda på i efterhand, tillsammans. Om man tänker att man måste ha en förklaring klart för sig innan, är risken överhängande att man aldrig kommer så långt att man etablerar en tilt. Man hinner helt enkelt inte. Eller vågar inte. Tvekar. Ögonblicket går förlorat. Att införa tilts i spelet kräver tillit och mod (att vi tillsammans kan spela på det improviserade och sen samberätta ihop något).
- Ett exempel på en tilt i en rollspelsscen. "Jag pratade med [en annan rollpersoner vid namn X] igår. Hen berättade att du ljugit för mig." X kommer och samtalet fortsätter. Det här är en intern konflikt i spelgruppen, balansen mellan RP förändras (troligtvis i mer än en relation och på olika sätt), det är ett mysterium vad lögnen är (om det ens är en lögn, det kan ju vara X som själv ljuger av någon anledning) och det blir en konfrontation, det vill säga det blir rollspel av det. Tilten hade varit mycket svagare om X inte hade kommit in, för då kan inte den anklagade ifrågasätta/försvara sig mot X och "jaget" har inte två versioner att förhålla sig till.
- En scen behöver en plattform (platform) att utgå ifrån. Man behöver etablera något att stå på och utgå ifrån. Miljö/bakgrund/setting. Plattformen ska vara specifik och ha någon konkret intressant detalj (som man sen kan återanvända, se längre ned). Plattformen ska vara kärnfull, inte en tirad av detaljerade beskrivningar. Den ska vara tydlig och träffande. En plattform kan även vara en rutin, vilket är något vanligt, vardagligt och normalt. Tilten är sedan att rutinen bryts genom att ett plötsligt problem uppstår.
- Saker som etablerats i plattformen ska återanvändas (Ouroboros) senare i berättelsen (reincorporate). Därför behövs detaljer. Samma som tilts gäller dock; ha inte en tanke på vilka saker eller hur saker ska återanvändas. Det improviserar ni sen. Bara etablera en massa saker, så frön, som är intressanta eller mystiska. Etablerar ni helt uppenbara saker finns nästan ett tvång att de ska återanvändas senare (Tjechovs gevär).
- Moraliska val kan vara intressanta i en scen men endast om de förändrar karaktären. Konsekvenserna av valet måste synas påverka karaktären. Ett moraliskt val som endast är ett val och inte förändrar tankar och handlingar är inte intressant. Kvalet kan kanske vara intressant men det är konsekvenserna av valet som måste synas tydligt.
- Konflikter driver berättelsen framåt. Finns inga konflikter finns ingen berättelse. Tyvärr anser många rollspelare att konflikter är mellan spelgruppen och andra yttre fiender, vilket både suddar ut individerna och skapar färre och mindre komplexa konflikter. Interna konflikter mellan rollpersonerna är något eftersträvansvärt.
Walmsley tar upp alla ovanstående punkter men hans exempel är ojämna och ofta lite svaga. De är väl väldigt traditionella (D&D), kliché (värdshus) och oftast fokuserade på annat än rollspel mellan rollpersoner. Det handlar om okända eller yttre fiender (en drake) och det är inte helt lätt att bygga/ha byggt relationer med dem, även om det går. Det gör att de exempel han tar upp inte gör Impro for Storytellers riktigt rättvisa.
Nu tar jag upp saker som handlar om vad som som spelare och spelledare behöver göra för att rollspelandet ska bli bättre.
- "Do it!" handlar om att inte tänka. Sluta tänka och säg och gör det som faller dig in. Det här tror jag många rollspelare som verkligen vill gestalta en annan person är oroliga för. Gör man det instinktiva så är man ju sig själv och inte någon annan. Jag tror att det är ett feltänkt eftersom du aldrig kan komma ifrån att du är dig själv. Du vet om att du spelar ett spel och att du gestaltar ett alterego. Den insikten gör att du ofrånkomligt gör och säger saker du aldrig skulle gjort om det var du som var i situationen. Dra inte ut på att göra det du ska göra (bridging) utan bara gör det direkt. Var inte rädd för vilka konsekvenser det får eller försök tänka ut i förväg vad du ska göra sen. Det leder till ointressanta scener. Det handlar alltså inte om att etablera en plattform utan att man går som katt runt het gröt, ofta av osäkerhet eller rädsla. Återigen rättfärdigas ord och handling i efterhand. Jag vet inte hur många timmar rollspel jag suttit mig igenom när vi har stallat. Både in game och utanför. Gjort upp planer, pausat konversationer och debatterat val för att vara förberedda och rädda för att inte göra det optimala. Vilket fruktansvärt slöseri med tid.
- Tätt kopplat till "Do it!" är att inte försöka vara smart, kreativ eller originell. Var istället tråkig och gör det uppenbara. Det du tycker är uppenbart, anser ofta andra vara fantasifullt. Johnston beskriver det som att inte föra in saker utanför berättelsens cirkel (Staying with it) utan utforska istället situationen mer i detalj (och eventuellt återanvänd). Att man ska hålla sig till själva scenen och inte föra in andra (ofta gonzo) saker som inte hänger ihop med scenen. Gör och säger du det uppenbara så uppfyller du andras (spelare, spelledare och publik) förväntningar, vilket är tillfredsställande. Det blir också omöjligt att genomföra scenens syfte (point) om nya, helt random saker introduceras. Att rollspela med någon som hela tiden för in nya saker är typ omöjligt.
- I linje med playing to lose beskrivs "Be the Hero" som dels hänger ihop med att man inte ska neka någons erbjudande (offer). Det som oftast är det vanligaste folk känner till om impro; "Säg, 'Ja och...'". Men det handlar också om att en hjälte måste plågas och lida för att det ska bli dramatik. Det är varken kul att spela eller lyssna (se på) hjältar som bara lyckas och vinner. Huvudrollen ska försöka uppnå sina mål och misslyckas. För att göra det måste man först alltid etablera något positivt. Börja aldrig negativt. Var inte en dyster karaktär. Svara alltid positivt i dialoger. Bygg upp positiv stämning och förväntningar som ni sen kan jobba med att rasera. Variera också genom att som karaktär pendla mellan positiv, neutral och negativ inställning i samma scen (inte bara under en lång kampanj). Det är humör (känslotillstånd), inte personlighetsdrag. Over-accepting Offers innebär att acceptera överentusiastiskt. Att överdriva för tydlighet och variera känslotillståndet (även i scenen). Undvik att fastna i de vanligaste känslorna; ilska och fruktan. Variera med glädje, stolthet, misstänksamhet, panik, sadism etc. Tänk på att detta alltså inte är en förändring i rollpersonens personlighet, det är olika känslotillstånd. Undvik konstanta skildringar. Ingen människa är konstant. Variera också med olika tempo i det att karaktärer introducerar nya idéer i dialogen med olika långa intervall.
- Det finns två huvudsakliga erbjudanden. Blind offer som är att man lämnar över detaljer, definitioner, makt åt någon annan. Motsatsen är Controlled Offer där man behåller makten och själv styr dialogen. Båda är användbara i rollspel och där Controlled Offers nog används oftare av spelledare och är av typen: "Hur känner du kvinnan som just kom in i lokalen?" och "Vad är det för malplacerad doft du känner på vinden?". Blind Offers är att säga "Ja, och..." och spela med, fram och tillbaka utan att blockera (se nedan) eller styra med kontrollerande erbjudanden (vad som är att etablera och vad som är kontrollerat erbjudande är ibland svårt att avgöra). Exempel kan vara att en rollperson svarar en spelledarperson som som spelledaren (eller en annan spelare) precis hittat på och som säger: "Tack för igår kväll!", med: "Tack själv! Det var helt underbart!". Kontrollerat erbjudande hade varit: "Tack själv! Ja, visst var det en fantastisk dansafton?". En blockering hade varit: "Vem är du? Jag har aldrig träffat dig förut! Vad vill du?"
- När det gäller status tycker jag att Walmsley tolkat Johnston lite fel. Walmsley utgår mest ifrån att man ska spela karaktärer med olika (hög och låg) status. Som till exempel kung och tjänstfolk. Han påpekar dock korrekt att det är skillnaden i status som är det viktiga men ger lite för stort utrymme för Askungesagor eller det omvända, att man faller i onåd. Som jag tolkar Johnston kan det handla om detta men lika mycket att karaktärerna spelar olika status, oavsett vilken faktiskt objektiv status du har. Samt att det viktiga är att karaktärerna inte har samma status utan alltid olika. I en spelgrupp gissar jag att detta är en het potatis och att många vill ha "rättvisa" i status och makt i sina relationer inom spelgruppen (men då blir spelgruppen en diffus massa utan individer eller konflikter). Status kombineras gärna med olika positiva och negativa attribut för att få intressanta karaktärer.
- Fast-Food Stanislavski innebär att varje karaktär har ett mål eller syfte och sen en lista med saker som hen kan göra eller säga för att nå målet/syftet. Det ska vara saker som syns tydligt. Listan har kanske 5-10 punkter och karaktären skiftar hela tiden mellan att gestalta de olika punkterna. Det här funkar utmärkt för att skapa rollpersoner. Särskilt om alla i gruppen hjälps åt att skapa listorna. Man får fler förslag, ur fler perspektiv och man lär känna varandras rollpersoner redan innan man börjar spela.
Avslutningsvis fastnade jag för saker som man inte ska göra som improvisatör, där många av tipsen fungerar utmärkt även för rollspel.
- Blocking betyder tacka nej, ignorera eller förstöra (cancelling) erbjudanden för att själv bibehålla eller återfå kontroll. Exempel kan vara att man inte förstår att man fått ett erbjudande eller att man vill undvika att improvisera, ”jobbiga” situationer eller konflikter.
- Being Negative är att börja negativ och miserabel vilket i princip omöjliggör möjligheten att förändra karaktären när något oundvikligt dåligt händer. Börja istället positivt. Var optimistisk som person, säg positiva saker. Framåtsyftande och accepterande.
- Wimping är att acceptera ett erbjudande men inte bygga vidare på det. Fega. Man ställer motfrågor, är vag eller bollar tillbaka utan att att själv ge bidrag och låter alltså någon annan etablera hela tiden.
- Joining handlar om att försöka återställa balansen (status, konflikter) mellan karaktärer. Göra likadant, reagera lika, jämka. Kan lätt förväxlas med samarbete men att inte erkänna tilt och obalans förhindrar all dramatik.
- Gossiping är att bara småprata och skvallra. Inget händer. Scenen måste ha en tilt eller ett mysterium. Gossiping kan användas för att bygga plattform men måste användas mycket sparsamt.
- Bridging är att skjuta upp tilten (till slutet) för att ha något att falla tillbaka på i scenen. Som säkerhet för att veta vad som ska hända. Det blir en tråkig och långsamt upptakt. "Do it!" Tänk inte ut slutet först. Kör direkt. Säg eller gör det scenen går ut på och improvisera konsekvenserna istället för att safea.
- Hedging liknar gossiping och är att sväva på molnen och försöka vinna tid i hopp att en god en idé ska dyka upp.
En av bokens styrkor är de oräkneliga exempel med tillhörande förklaringar som finns. De ger en intuitiv förståelse för den teori som presenteras. Den ger också insikt i att detta är en praktisk process som tar tid och kan och behöver tränas upp. Förutom lysande exempel avslutas boken med en massa listor. Fast-Food Stanislavski-listor och Tilt-listor. Enormt användbara i rollspel för gestaltningar, scener, konflikter eller att bygga hela scenarion på.
Ett par avslutande reflektioner. För det första behöver inte alla scener vara lika mycket improviserande. Jag förstår att den här typen av improviserande in i en tom framtid är både skrämmande och inte heller alls önskvärt av de flesta rollspelare i alla lägen. Det är däremot väldigt tillfredsställande, både för att skapa berättelser men också för känna styrkan av det man kan göra tillsammans, att våga och försöka. I vissa scener är det kanske väldigt lite improvisation av berättelsen medan det i andra är mycket mer. Spelgruppen och rollspel i sig är ju otroligt trygga miljöer att utforska och prova saker. Det värsta som händer är att ni inte har kul. Då är det bara att testa något annat.
Det andra jag tänker på är att det är viktigt att ni alla i spelgruppen pratar om hur mycket improvisation ni ska ha och när. Det går inte att som enskild i en spelgrupp (spelare eller spelledare) bara börja improvisera berättelsen utan att ha förankrat det och vara överens med alla andra. Det går inte att improvisera själv. Att i princip slippa förbereda speltillfällen är ett tungt argument som Walmsley lägger fram. Att ha en enkel tankekarta med några få personer, relationer, händelser eller idéer och som byggs på under spel och sen tillsammans skapa berättelsen ser jag som otroligt givande.
Sist vill jag bara återkomma till det jag nämnde i början gällande actual play. Alla tycker säkert olika, både som lyssnare och skapare men för mig måste en AP vara underhållande. Jag är fullt medveten om att folk är amatörer, gör det gratis och för att det är kul men om jag ska lyssna på det, så måste det ha kvalitet. Jag har varken tid eller lust att lyssna på saker som inte är bra. Sen är jag också medveten om att många AP inte har som mål att vara underhållande och utan en tanke på en eventuell publik. Man släpper bara det man spelat, varken mer eller mindre. I Impro for Storytellers finns otroligt mycket råd om hur man skapar scener och berättelser som är intressanta. Jag är medveten om att rollspel inte är improvisation men Johnston återkommer oändligt många gånger till att föreställningen är för publikens skull. Det enklaste man som skapare av AP kan göra är att lära sig hur man skapar underhållande scener och berättelser. Boken är en guldgruva. Är man superseriös med sin AP finns här också otroligt många olika övningar som man kan göra i gruppen för att öva sig på att improvisera, våga, samarbeta, skapa berättelser och så vidare.
Titta och lyssna gärna på Keith Johnston i en intervjuserie på sex avsnitt (bara några minuter långa) där han förklarar centrala idéer kring improvisation.
Lyssna gärna på Graham Walmsley i Backstory där han bland annat pratar om Play Unsafe men också om andra intressanta saker.
Läs gärna Robert Nordmans sammanställning av olika riktlinjer väsentliga för rollspel, från olika improvisationsgurus inom teatersvängen.
