Det är ett rollspel utan spelledare där spelarna gestaltar karaktärer som sen i sin tur berättar historier där karaktärerna spelar rollerna. Berättelser i berättelser. Det är ett mästerverk. En juvel.
Spelet är lika enkelt som genialt. Trots sin blygsamma omfattning förklaras hur man skapar karaktärer och berättar historier tillsammans, vilket inkluderar ett spelexempel på elva sidor. Känslan och upplevelsen man förväntas få, förmedlas genom massor av korta atmosfäriska beskrivningar, uttryck och stämningsord.
Särskilt befriande är det att läsa ett rollspel som är så nätt när jag tänker på hur trenden ser ut just nu. Trots hundratals sidor med regler, stämningstexter och mästerliga illustrationer är nya stora rollspel inte alls bättre på att förmedla spelets andemening. De är istället onödigt komplexa och med så många extra fluff att enstaka bra grejer drunknar i havet av bokstäver och formgivning.
På ett sätt blir jag varm i hjärtat över att det finns små spel som A Thousand and One Nights som så kärnfullt kan beskrivas men samtidigt blir jag också nedstämd över att det idag förväntas (?) att spel måste se ut som att de ska både tynga ned bokhyllan några millimeter och samtidigt kunna fungera som bildblädderbok på vardagsrumsbordet.
När jag är som mest pessimistisk undrar jag om många spels utformning faktiskt istället utgör ett hinder för att spelas. Leve Ockham.
