Poddträning

Jag hade väldigt svårt för actual play-poddar innan jag upptäckte Podcon. Roman, Nils och Håkan var de första jag hörde som spelade på ett liknande sätt som jag. Här var varken gruppen som enhet helig eller målet att på bästa sätt övervinna hinder längs en i förväg snitslad bana. 

Jag blev kär. 

Som all förälskelse var den brusande och blind. Jag slukade allt och ville bara ha mer. Som alla god kärlek övergår förälskelsen i något mognare och jag kunde så småningom distansera mig mer och även ägna mig åt det jag brukar göra, analysera. 

Jag vet inte andra om poddlyssnare gör som jag. Jag tror att många gör det men jag vet inte. Gör ni det? Det jag gör nu när jag lyssnar (främst på Podcon men även Fiasconauts och ibland några enstaka till) är att jag både låter mig underhållas och samtidigt analyserar. Det sker en form av parallellprocess. 

Det dubbla är att samtidigt som jag lyssnar och njuter, försöker jag lära mig. Det sker på två sätt. För det första letar jag efter goda exempel. Vad någon gör som är bra. Jag försöker identifiera vad som gjordes och renodla det till något jag själv skulle kunna använda. Det här tror jag är ett vanligt och naturligt sätt för många att lära sig. Det sker nästan helt omedvetet för de allra flesta. En scen bryts snyggt och klippet till nästa scen är perfekt. En scen bygger drama till ett klimax på ett grymt sätt. En spelare rollspelar en SLP:s manér klockrent.

Det andra jag försöker göra, och det är väl det här som är det nya och roliga, är att spela låtsad forumteater med mig själv. Jag försöker förbättra spelet genom att vid enskilda tillfällen i spelet tänka mig andra saker som skulle gjort berättelsen bättre. Att om jag varit med så hade jag istället sagt eller gjort annorlunda. I den situationen hade det varit bättre om hen hade konfronterat hen. Den scenen borde ha klippts tidigare istället för ha tillåtits dra ut. I den dialogen skulle hen vågat ta upp den där tidigare konflikten eller frågat om den där jobbiga saken. 

För att förtydliga. Det handlar alltså alltid om att förbättra dramat. Att skapa en bättre berättelse. Aldrig om taktiska val. Aldrig om att på ett bättre sätt ha överkommit hinder eller löst mysterier eller införskaffat information. Drama. Alltid drama.

Dubbelprocessen har gett mig ett finare lyssnande. Jag uppskattar det mer. Det ger mer. Det är inte bara passivt och det gör mig till en bättre rollspelare och rollspelskonstruktör. Det är inte så att jag letar efter fel. Absolut inte. Att hitta ett gott exempel är lika glädjande som att hitta något som hade kunnat göras annorlunda. 

Kanske är det här självklart för alla. Jag vet inte men för mig var det en tydlig gräns och som ändrade mitt poddlyssnande till något mycket mer givande.

Lyckas+

Texten till Rättvisans väktare - ett rollspel för nybörjare om klass och orättvisor (RV) är klar. Nu håller jag på med att skriva om. Revidera. Redigera. När jag är klar släpps det gratis på Rollspelskollektivet, som allt annat vi gör.

I RV har alla rollpersoner samma 12 handlingar (färdigheter). Man slår med en T6 för att få reda på utgången. Resultatet blir antingen Lyckas eller Lyckas+.

Lyckas innebär att rollpersonen klarar det hen föresatte sig att göra och spelaren tillsammans med övriga runt bordet beskriver vad som händer och fortsätter scenen. 

Lyckas+ innebär också att rollpersonen klarar det hen föresatte sig att göra men en komplikation uppstår. En konsekvens, ett problem, som spelaren tillsammans med övriga runt bordet väver ihop med scenens fortsättning. Man klarar handlingen plus att något annat händer. Pluset är viktigt. I spelet och för rollpersonen är konsekvensen ofta något negativt som ställer till det men för berättelsen är det något som adderar drama och gör spelet mer intressant och bättre. Ett plus.

I många spel används fail forward. Som jag förstått det innebär det att rollpersonen misslyckas med det hen föresatte sig men att något annat också händer för att spelet inte ska stanna upp. Ett misslyckande ska inte stoppa spelet. Om någon misslyckas med att dyrka upp en dörr ska inte spelet dö utan då kan till exempel dörren öppnas och RP blir överraskade och konfronterade eller jagade av någon. 

Ett fail forward betyder att misslyckandet inte innebär en återvändsgränd utan på något sätt för spelet framåt. Lyckas+ är på ett sätt samma sak men termen är positiv. Det är inget misslyckande. I spelet är vi ute efter en bra dramatisk berättelse och då är Lyckas+ bättre än att bara Lyckas. Det är något spelarna vill ha. 

Ok men varför då inte bara skippa tärningarna och låta rollpersonerna Lyckas+ hela tiden? Har du någonsin kastat tärningar så vet du. Det skapar drama. Tärningar är slump och öde. Det är osäkerhet och spänning. Det lämnar också över beslutet så du slipper bestämma dig hela tiden. Det hänger också ihop med en annan anledning. Det är lite jobbigt. Att komma på intressanta Lyckas+ som passar i scenen är kreativt jobb som kräver tankemöda. Man orkar inte hela tiden vara dramatiker utan vill ibland bara narrativt fortsätta berätta scenen. I RV finns sex exempel på att Lyckas+ för varje handling så spelarna lätt kan ta någon som passar eller inspireras om det skulle behövas.  

I RV är procentchansen mellan Lyckas och Lyckas+ 50-50. Vad förhållandet ska vara känner jag beror på hur ofta man slår tärning i spelet. I RV är 50% lagom.

För att sätta Lyckas+ i ett litet större sammanhang ska jag nämna två saker till. För det första finns inget våld för RP i RV. Det finns inga regler för varken våld eller skador. Våld är ingen möjlighet att lösa problem eller konflikter. Våld kan inte utföras av RP men våld skulle kunna förekomma i spelet, perifert. 

För det andra kombineras Lyckas+ med principen om att varje scen har ett tydligt mål för en eller fler RP som de inte uppnår. Misslyckandet med att uppnå målet är det som driver berättelsen till nästa scen (undantagsvis kan en en RP lyckas helt eller delvis med sitt scenmål men det är under särskilda förhållanden). Så RP lyckas med alla handlingar de företar sig, hälften av gångerna med komplikationer men själva målet med scenen uppnås sällan. Läs gärna David Mamet för ett förtydligande kring att skapa dramatik i scener. 

Dom fick mig att hata retro

Oundvikligt. Nu kommer första gnällposten. Såna är vi, gubbarna.

Jag växte upp under 80-talet. Jag var allt annat än cool och mina föräldrar var allt annat än rika. Många av de troper som idag räknas som 80-tal var något jag aldrig upplevde men tiden har ändå präglat mig. Det är min barndom och den var lyckligtvis fortfarande ljus då. Min mest ikoniska ägodel var vårt Nintendo Entertainment System från 1986. Jag har kvar det och alla 30+ spel. Och det funkar.

(Mutant År Noll kom först och var väl egentligen startskottet och även om jag köpte det så betyder Mutant inget för mig. Jag har varken läst eller spelat några av de äldre versionerna och har ingen relation till spelet)

När boken Finna Dolda Ting dök upp 2015 bubblade det upp en varm mysig känsla inombords. Nostalgin flödade när jag läste. Sen kom Stranger things. Barnen, musiken, alla referenser. Stämningen var som i favoritfilmen The Goonies, fast mörkare och jag badade i lycka. När sen rollspelet Ur varselklotet kom och Hinze på ett jävligt skickligt sätt skapade mening åt Stålenhags bilder, som jag maniskt följt och samlat sen tidigare, rådde peak retro. Och medan jag fortfarande var positiv kom Äventyrsspelsboken som jag också gillade eftersom vi som unga nästan bara spelade deras spel. 

Sen hände nåt. 

Kapitalet såg sin chans och nu ville alla casha in på den lilla men penningstarka nördkulturens nostalgivurm (och vi nördar kastade mer än villigt våra pengar på allt som släpptes). Det jagades varumärken och allt gammalt skulle ges ut igen. Ibland ändrades typ ingenting, ibland var allt nytt förutom namnet. Gullikssonboken, Drakar och demoner och Kult, nu kommer Chock och Neotech, snart kommer Säfström och pappan att släppa en Mutantbok och nån om serietidningsreklam, sen släpper Ligan nåt meshat spel till Mutant och så snackas det om Partisan (även om det i ärlighets namn aldrig släpptes) och i allt detta vill jag bara kräkas.

Stopp. Sluta. Det räcker. 

Det kanske aldrig var äkta från första början även om jag faktiskt tror det. Men nu känns det definitivt inte på riktigt. Bara glupsk och girig kapitalism. Retro står mig upp i halsen och det tack vare dessa jävla marknadskrafter. Jag är så jävla trött på hyper, på Kickstarters, på vurm och pepp, på awesomeness, loot och tillbakablickar. Nostalgi funkar bara i små och få doser. Det funkar om man kollar snabbt. Sveper med blicken. Får ett suddigt intryck. Bara får syn på de få guldkorn som fanns. För i ärlighetens namn var det mesta från förr uselt ljummet piss. Och det vill man verkligen inte ha ett överflöd av att bada i.

PS Som för att bevisa min poäng var andra säsongen av Stranger Things shait. 

PPS Bildkollaget består av bilder som roterar som bakgrund på min dators skrivbord. Guldkorn.

Världens bästa actual play-podd

Allt tyckande är subjektivt. Det kan inte finnas något som är bäst!

Jo.

Eftersom att jag är en gubbe finns det en överhängande risk att det jag skriver här på bloggen kommer att vara gubbigt. Att jag kommer att gnälla och sura. Det är en av livets ofrånkomligheter. Så för att inte tappa alla er tappra få som läser tänkte jag börja med något så sällsynt som en hyllning. Som den eviga kritikern jag är kommer det självklart inte vara en ensidig hyllning men jag sparar mina reservationer till slutet.

Jag vill hävda att actual play (AP) fortfarande är en relativt ny företeelse. Det finns inte en särskilt stor marknad. Inga stora pengar kan göras förutom för några (oförklarligt) stora giganter. De allra flesta poddar görs av glada amatörer som spelar in sina spelsessioner. Det är fantastiskt. Tänk att börja rollspela idag och direkt kunna lyssna på hur det går till att faktiskt spela. Höra massor av olika spel. På olika språk. Det sänker tröskeln avsevärt och underlättar förhoppningsvis för många att börja.

Jag konsumerar AP som jag konsumerar all annan media. Jag är en trött småbarnsförälder som varken har tid eller ork att ha större överseende. Jag måste prioritera och gallra hårt. Välja godbitarna med omsorg. Det jag lyssnar på måste ha den där sällsynta egenskapen som ytterst få AP har: det ska vara underhållande för fler än medlemmarna i spelgruppen själva. 

Jag har testat en väldig massa olika AP. Jag har lyssnat på människor jag gillar och människor jag ogillar. Jag har lyssnat där det spelas spel jag gillar och spel jag ogillar. Jag har lyssnat på AP där de spelar på sätt jag gillar och sätt jag ogillar. Jag har testat mig igenom massor. 

Man spelar rollspel för att det är kul. Det är därför man håller på. Är det inte kul gör man fel eller slutar. Många spelar med människor de känt länge och har precis som i alla andra sociala grupper utvecklat ett särskilt sätt att kommunicera. Det bygger på relationer och gemensamma erfarenheter som format språk, humor och mycket är outtalat. Det är internt. Så länge hobbyn är lika relativt liten som den är idag, tror jag egentligen inte att rollspel är ett direkt publikvänligt medium. 

Världens bästa AP-podd är Fiasconauts. De lyckas med det som så få andra gör. Att vara underhållande och samtidigt vara inkluderande. Som lyssnar känner man sig inte utanför och de är jävligt roliga. Som grupp är de fenomenala på att bygga berättelser. De kompletterar varandra och klarar av att både improvisera fram gonzogrejer och väva en historia som håller ihop. Den här gubben Max är allt annat än lättimpad men de här stjärnorna glänser. De är amatörproffs.

De spelar Fiasco som är ett oneshot-spel i två akter där det roliga är att det går åt helvete nästan hela tiden. Settingen kan vara vad som helst, karaktärerna också men det finns liksom en stomme av relationer och mål som varieras och som styr hela spelet. 

Du hittar Fiasconauts där du vanligtvis hittar dina poddar men jag rekommenderar att du tittar på dem för det gör det ännu roligare. Jag har sällan den lyxen men så är det.

Inget är perfekt. Alltså, flaws. För det första ska du helst lyssna på avsnitt med originalcasten bestående av Kyle Bosman, Ian Hinck, Michael Huber och Brandon Jones. Ben Moore är också grym men övriga ersättare de tar in ibland håller oftast inte alls samma klass och det påverkar direkt gruppen, spelet och underhållningsvärdet. Det är fortfarande bra men inte lysande.

Det är fyra vita snubbar. De är i och för sig inte grabbiga på nåt sätt. Då hade jag inte kunnat lyssna en minut. Dock, det är fyra vita snubbar. Znark. 

När jag började lyssna var det ovant för mig att de tramsade och skrattade mycket medan de spelade. Min egen erfarenhet är att flamsigt spel sällan är något bra. Varken att själv spela eller att lyssna på. Det visade sig dock snabbt att de klarar av att både gapflabba och samtidigt hålla dialoger. Det är också underbart skönt att själv få skratta med och bara för att de använder humor betyder det inte alls att de inte tar spelandet på allvar eller inte rollspelar relationer och känslor. Tvärtom. Men Fiasco är rappt och scenerna begränsade så det behövs driv och tempo.

De släpper ett nytt avsnitt i slutet på varje månad så lyssna långsamt och med njutning. Jag har lyssnat ikapp nu och tycker väldigt synd om mig själv. Ska du bara välja ett avsnitt att börja med rekommenderar jag något av följande, utan inbördes ordning:

• Fiasco on Flight 1180!
• Midnight At The Museum!
• Dragon Slayers!
• The Tallest Christmas Tree in the Nation
• HEIST!
• Fiasco at Regina's Wedding!
• The Scoop!

Varudeklaration

Så jag tänkte att om jag börjar med att skriva vad jag gillar så vet du om det är värt att fortsätta läsa eller inte.

Bra rollspel att spela, skapa, läsa eller lyssna på innehåller:

Samberättande, improvisation, interna konflikter, få eller inga regler, karaktärsdrivet spel, gärna oneshots, metaspel, pick up and play, typ inga SL-förberedelser.

Element i rollspel jag inte gillar:

Mycket regler, omfattande världsbeskrivningar, lång setup, strider, erfarenhetspoäng och en massa stats, på förhand given handling, rälsat spel, att spelarna ska lösa pussel och mysterier deras karaktärer möter, mycket prep.

Så ja, typ indie, story now och friform.

Så har det såklart inte alltid varit. Det har varit en lång resa. Drygt trettio år. Det började med verklighetsflykt. Som för så många andra. Rollspel var inte heller min enda eller första flykt. Jag spelade Nintendo 8-bitars och läste instruktionsboken till Zelda så många gånger att jag kunde den utantill. Jag drunknade i Tolkiens värld och läste alla böcker han skrivit många gånger om och sen alla böcker om honom och hans värld. Mina tankar behövde akut komma bort från den här världen där mina föräldrar sjönk allt djupare ned i alkoholism och vardagen inte var något jag som 12-åring kunde hantera. Jag behövde andra världar.

Sen halkade jag in på rollspel via spelböckerna Ensamma vargen. Interaktiv eskapism. Boostad verklighetsflykt! Wow. Det var skönt med regler. Ramar för verkligheten. Något absolut. Det var skönt med tärningar. Ansvarsförskjutning. Jag gjorde rollpersoner, avhandlade strider, kollade vapentabeller och skrev usla äventyr. Precis som alla andra. Men det var så coolt. Då. Jag slukade världar. Världsbeskrivningar, äventyrskampanjer, läste fantasy- och sci-fi-böcker. Fann trygghet i och mellan raderna i texten. Instängd i mitt lilla rum. 

Efter att ha spelat några år, bara svenska spel, började det skava inom mig. Vi spelade fortfarande rälsade köpta äventyr och ibland egna rälsade historier. För att få spela var jag oftast tvungen att spelleda. Mina krav på mig själv ökade med ålder och mognad och bördan att förbereda spel gick från att vara kul till ett betungande beting. Med detta kom även oron över att inte ha förberett något spelarna tänkte göra. Som spelare gick känslan att "vinna", det vill säga klara utmaningarna, från en känsla av ointresse till något direkt oönskat. Att aldrig få rollspela, utan bara utvinna information från miljöer och spelledarpersoner, sinsemellan diskutera hur hinder och motstånd bäst övervinns gemensamt samt strida gång på gång blev nådastöten. 

Det var inte roligt längre. 

På gymnasiet och universitet frångick vi ofta köpta grejer och gjorde eget. Lusten återvände. Dock bara tillfälligt. Det kändes inte som att de jag spelade med kände samma som jag. Det blev färre tillfällen. Det tog slut. 

Rollspel har sedan aldrig lämnat mig även om jag inte fått utlopp för det. Jobb, familj och annat kom före och annan eskapism tog vid. På senare år har jag dock återigen närmat mig hobbyn. Det började med att jag köpte nya lite grejer. Blev besviken. Köpte mer. Blev ännu mer besviken. Jag bestämde mig för att göra egna grejer. Det har tagit några år men nu funkar det bra. Jag har till och med så smått börjat spela med vårt äldsta barn. Han var bara 3 år när vi började och nu som 5-åring har han tio års försprång på mig. Jag gör mest rollspelsgrejer för barn. Dels så att vi kan spela tillsammans men del också för jag vill att barn idag också ska upptäcka denna samtalslek som jag älskar. Förhoppningsvis då av andra skäl än mina egna. 

Och ja, precis som allt annat i samhället är rollspel något politiskt som både behöver analyseras och utvecklas strukturellt. Politiskt sett är jag blodröd.