Så jag tänkte att om jag börjar med att skriva vad jag gillar så vet du om det är värt att fortsätta läsa eller inte.
Bra rollspel att spela, skapa, läsa eller lyssna på innehåller:
Samberättande, improvisation, interna konflikter, få eller inga regler, karaktärsdrivet spel, gärna oneshots, metaspel, pick up and play, typ inga SL-förberedelser.
Element i rollspel jag inte gillar:
Mycket regler, omfattande världsbeskrivningar, lång setup, strider, erfarenhetspoäng och en massa stats, på förhand given handling, rälsat spel, att spelarna ska lösa pussel och mysterier deras karaktärer möter, mycket prep.
Så ja, typ indie, story now och friform.
Så har det såklart inte alltid varit. Det har varit en lång resa. Drygt trettio år. Det började med verklighetsflykt. Som för så många andra. Rollspel var inte heller min enda eller första flykt. Jag spelade Nintendo 8-bitars och läste instruktionsboken till Zelda så många gånger att jag kunde den utantill. Jag drunknade i Tolkiens värld och läste alla böcker han skrivit många gånger om och sen alla böcker om honom och hans värld. Mina tankar behövde akut komma bort från den här världen där mina föräldrar sjönk allt djupare ned i alkoholism och vardagen inte var något jag som 12-åring kunde hantera. Jag behövde andra världar.
Sen halkade jag in på rollspel via spelböckerna Ensamma vargen. Interaktiv eskapism. Boostad verklighetsflykt! Wow. Det var skönt med regler. Ramar för verkligheten. Något absolut. Det var skönt med tärningar. Ansvarsförskjutning. Jag gjorde rollpersoner, avhandlade strider, kollade vapentabeller och skrev usla äventyr. Precis som alla andra. Men det var så coolt. Då. Jag slukade världar. Världsbeskrivningar, äventyrskampanjer, läste fantasy- och sci-fi-böcker. Fann trygghet i och mellan raderna i texten. Instängd i mitt lilla rum.
Efter att ha spelat några år, bara svenska spel, började det skava inom mig. Vi spelade fortfarande rälsade köpta äventyr och ibland egna rälsade historier. För att få spela var jag oftast tvungen att spelleda. Mina krav på mig själv ökade med ålder och mognad och bördan att förbereda spel gick från att vara kul till ett betungande beting. Med detta kom även oron över att inte ha förberett något spelarna tänkte göra. Som spelare gick känslan att "vinna", det vill säga klara utmaningarna, från en känsla av ointresse till något direkt oönskat. Att aldrig få rollspela, utan bara utvinna information från miljöer och spelledarpersoner, sinsemellan diskutera hur hinder och motstånd bäst övervinns gemensamt samt strida gång på gång blev nådastöten.
Det var inte roligt längre.
På gymnasiet och universitet frångick vi ofta köpta grejer och gjorde eget. Lusten återvände. Dock bara tillfälligt. Det kändes inte som att de jag spelade med kände samma som jag. Det blev färre tillfällen. Det tog slut.
Rollspel har sedan aldrig lämnat mig även om jag inte fått utlopp för det. Jobb, familj och annat kom före och annan eskapism tog vid. På senare år har jag dock återigen närmat mig hobbyn. Det började med att jag köpte nya lite grejer. Blev besviken. Köpte mer. Blev ännu mer besviken. Jag bestämde mig för att göra egna grejer. Det har tagit några år men nu funkar det bra. Jag har till och med så smått börjat spela med vårt äldsta barn. Han var bara 3 år när vi började och nu som 5-åring har han tio års försprång på mig. Jag gör mest rollspelsgrejer för barn. Dels så att vi kan spela tillsammans men del också för jag vill att barn idag också ska upptäcka denna samtalslek som jag älskar. Förhoppningsvis då av andra skäl än mina egna.
Och ja, precis som allt annat i samhället är rollspel något politiskt som både behöver analyseras och utvecklas strukturellt. Politiskt sett är jag blodröd.
