Oundvikligt. Nu kommer första gnällposten. Såna är vi, gubbarna.
Jag växte upp under 80-talet. Jag var allt annat än cool och mina föräldrar var allt annat än rika. Många av de troper som idag räknas som 80-tal var något jag aldrig upplevde men tiden har ändå präglat mig. Det är min barndom och den var lyckligtvis fortfarande ljus då. Min mest ikoniska ägodel var vårt Nintendo Entertainment System från 1986. Jag har kvar det och alla 30+ spel. Och det funkar.
Jag växte upp under 80-talet. Jag var allt annat än cool och mina föräldrar var allt annat än rika. Många av de troper som idag räknas som 80-tal var något jag aldrig upplevde men tiden har ändå präglat mig. Det är min barndom och den var lyckligtvis fortfarande ljus då. Min mest ikoniska ägodel var vårt Nintendo Entertainment System från 1986. Jag har kvar det och alla 30+ spel. Och det funkar.
(Mutant År Noll kom först och var väl egentligen startskottet och även om jag köpte det så betyder Mutant inget för mig. Jag har varken läst eller spelat några av de äldre versionerna och har ingen relation till spelet)
När boken Finna Dolda Ting dök upp 2015 bubblade det upp en varm mysig känsla inombords. Nostalgin flödade när jag läste. Sen kom Stranger things. Barnen, musiken, alla referenser. Stämningen var som i favoritfilmen The Goonies, fast mörkare och jag badade i lycka. När sen rollspelet Ur varselklotet kom och Hinze på ett jävligt skickligt sätt skapade mening åt Stålenhags bilder, som jag maniskt följt och samlat sen tidigare, rådde peak retro. Och medan jag fortfarande var positiv kom Äventyrsspelsboken som jag också gillade eftersom vi som unga nästan bara spelade deras spel.
När boken Finna Dolda Ting dök upp 2015 bubblade det upp en varm mysig känsla inombords. Nostalgin flödade när jag läste. Sen kom Stranger things. Barnen, musiken, alla referenser. Stämningen var som i favoritfilmen The Goonies, fast mörkare och jag badade i lycka. När sen rollspelet Ur varselklotet kom och Hinze på ett jävligt skickligt sätt skapade mening åt Stålenhags bilder, som jag maniskt följt och samlat sen tidigare, rådde peak retro. Och medan jag fortfarande var positiv kom Äventyrsspelsboken som jag också gillade eftersom vi som unga nästan bara spelade deras spel.
Sen hände nåt.
Kapitalet såg sin chans och nu ville alla casha in på den lilla men penningstarka nördkulturens nostalgivurm (och vi nördar kastade mer än villigt våra pengar på allt som släpptes). Det jagades varumärken och allt gammalt skulle ges ut igen. Ibland ändrades typ ingenting, ibland var allt nytt förutom namnet. Gullikssonboken, Drakar och demoner och Kult, nu kommer Chock och Neotech, snart kommer Säfström och pappan att släppa en Mutantbok och nån om serietidningsreklam, sen släpper Ligan nåt meshat spel till Mutant och så snackas det om Partisan (även om det i ärlighets namn aldrig släpptes) och i allt detta vill jag bara kräkas.
Stopp. Sluta. Det räcker.
Det kanske aldrig var äkta från första början även om jag faktiskt tror det. Men nu känns det definitivt inte på riktigt. Bara glupsk och girig kapitalism. Retro står mig upp i halsen och det tack vare dessa jävla marknadskrafter. Jag är så jävla trött på hyper, på Kickstarters, på vurm och pepp, på awesomeness, loot och tillbakablickar. Nostalgi funkar bara i små och få doser. Det funkar om man kollar snabbt. Sveper med blicken. Får ett suddigt intryck. Bara får syn på de få guldkorn som fanns. För i ärlighetens namn var det mesta från förr uselt ljummet piss. Och det vill man verkligen inte ha ett överflöd av att bada i.
PS Som för att bevisa min poäng var andra säsongen av Stranger Things shait.
PPS Bildkollaget består av bilder som roterar som bakgrund på min dators skrivbord. Guldkorn.
