Jag blev kär.
Som all förälskelse var den brusande och blind. Jag slukade allt och ville bara ha mer. Som alla god kärlek övergår förälskelsen i något mognare och jag kunde så småningom distansera mig mer och även ägna mig åt det jag brukar göra, analysera.
Jag vet inte andra om poddlyssnare gör som jag. Jag tror att många gör det men jag vet inte. Gör ni det? Det jag gör nu när jag lyssnar (främst på Podcon men även Fiasconauts och ibland några enstaka till) är att jag både låter mig underhållas och samtidigt analyserar. Det sker en form av parallellprocess.
Det dubbla är att samtidigt som jag lyssnar och njuter, försöker jag lära mig. Det sker på två sätt. För det första letar jag efter goda exempel. Vad någon gör som är bra. Jag försöker identifiera vad som gjordes och renodla det till något jag själv skulle kunna använda. Det här tror jag är ett vanligt och naturligt sätt för många att lära sig. Det sker nästan helt omedvetet för de allra flesta. En scen bryts snyggt och klippet till nästa scen är perfekt. En scen bygger drama till ett klimax på ett grymt sätt. En spelare rollspelar en SLP:s manér klockrent.
Det andra jag försöker göra, och det är väl det här som är det nya och roliga, är att spela låtsad forumteater med mig själv. Jag försöker förbättra spelet genom att vid enskilda tillfällen i spelet tänka mig andra saker som skulle gjort berättelsen bättre. Att om jag varit med så hade jag istället sagt eller gjort annorlunda. I den situationen hade det varit bättre om hen hade konfronterat hen. Den scenen borde ha klippts tidigare istället för ha tillåtits dra ut. I den dialogen skulle hen vågat ta upp den där tidigare konflikten eller frågat om den där jobbiga saken.
För att förtydliga. Det handlar alltså alltid om att förbättra dramat. Att skapa en bättre berättelse. Aldrig om taktiska val. Aldrig om att på ett bättre sätt ha överkommit hinder eller löst mysterier eller införskaffat information. Drama. Alltid drama.
Dubbelprocessen har gett mig ett finare lyssnande. Jag uppskattar det mer. Det ger mer. Det är inte bara passivt och det gör mig till en bättre rollspelare och rollspelskonstruktör. Det är inte så att jag letar efter fel. Absolut inte. Att hitta ett gott exempel är lika glädjande som att hitta något som hade kunnat göras annorlunda.
Kanske är det här självklart för alla. Jag vet inte men för mig var det en tydlig gräns och som ändrade mitt poddlyssnande till något mycket mer givande.
